liten förklaring.
Man är mitt emellan, inte tonåring men är ändå inte vuxen. Liten i somligas ögon, vuxen som borde klara allt, föregå med gott exempel och ta sitt ansvar i andras.
öh, å jag känner mig inte direkt som något av det.
Sen allt det där vad man vill å vad man ska bli, utbilda sig nu eller ut och resa? bli tjock å skita i allt eller satsa på sin dröm? Mitt i den här krisen känns det då som att mina drömmar är som bortblåsta och utan mål blir livet kluddigt och fullt med 'ups n downs'. Jag hade mål och jag hade allt det där, allt skulle sättas i verket så fort studenten var avklarad. Helt plötsligt är man utslängd mitt i ingenting där man inte är någon, där ingen vet vem man är och alla trängs för att uppnå just sina drömmar, ambitioner å skit. Och är man inte tillräckligt högljud och vet exakt vad man vill så blir man ner puttad i något trygghetsfack där ingen ser en, där man glöms bort av omvärlden och blir osynlig. Vissa nöjer sig med det och tycker det är najs att vara en nobody medlem i marioteten(vilket jag tycker är fegt och vägrar göra själv).
Så för mig blir det tjugoårs kris, för där ligger man i sitt trygga fack och försöker för allt i världen att komma på vad det är just jag ska slåss för, vad det är jag skulle offra allting för för att få uppnå? -Och det snabbt för jag fyller snart 21 och är påväg utför.
Snart är det försent med allt, pressen att komma på att man vill bli poppstjärna eller festival alkis eller vad fan inann dess att man fyller 30 och livet praktiskt taget är slut.
Pressen att hinna.
Jag menar, vem vill komma på att poängen med ens liv är att bli nya Britney Spears när man passerat 40 sträcket?
Inte deppig, bara jävlig förvirrad.
Typ så ungefär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar